Pappas långa tid på sjukhuset, alla besöken där

Alla nätter man låg vaken, oron, hoppet, förtvivlan men också alla omtänksamma människor vi hade omkring oss, så många fina människor som hade så härliga minnen av vår pappa.

Tänker även på vilka underbara människor som jobbade på sjukhuset och tog hand om pappa

trots att de var lite personal, så hade de alltid tid med oss och våra funderingar.

Man funderar också mycket på hans tankar och funderingar sista tiden på sjukhuset om det var saker han inte hann säga oss och eller kanske inte vågade/ville säga oss.

Jag är så oerhört glad för alla foton och filmer jag har kvar som minne, och att mina barn fick en massa fina år med honom ( så de också har minnen kvar av sin morfar).

 

Saknaden är så stor och gör så ont

Ibland blir jag så arg att livet ska vara på detta sätt.

och

VARFÖR?